En balancing measure är ett mätetal som används tillsammans med ett primärt förbättringsmått för att upptäcka oavsiktliga konsekvenser någon annanstans i en process, såsom ytterligare arbetsbelastning för bud på grund av snabbare leverans av instrument.
I ett DMAIC-projekt om tillgängligheten för kirurgiska instrument kan det primära måttet följa om instrumenten når operationssalen i avtalad tid. Ett balanserande mått kan följa den tid personalen lägger på att klargöra och hantera varje begäran. Ett reviderat format för begäran kan förbättra tillgängligheten men samtidigt öka det administrativa arbetet för operationspersonalen. Genom att mäta båda utfall får projektteamet underlag för att avgöra om förändringen ska införas eller revideras.
Mätplanen anger vems arbetsbelastning som räknas, vilka aktiviteter som omfattas och hur observationerna urvalsmässigt samlas in. Baslinje- och pilotmätningar kräver jämförbara definitioner och insamlingsmetoder. Före pilottestningen kommer teamet överens om vilken ökning av tiden för hantering av begäranden som ska utlösa en utvärdering. Det beslutet bör återspegla kliniska krav och bemanningsbegränsningar.
Balanserande mått kompletterar FMEA genom att kontrollera om förväntade sidoeffekter uppstår under ett test. De synliggör även konsekvenser som riskanalysen missade. Inom DMAIC hör de hemma i mätplaneringen och utvärderingen i Improve-fasen. En styrplan kan behålla ett balanserande mått om risken kvarstår efter genomförandet, med en utsedd ägare och en tröskel för åtgärder vid ökad arbetsbelastning.
