OEE multiplicerar tre förhållanden: tillgänglighet (gick utrustningen), prestanda (gick den i rätt hastighet) och kvalitet (blev utfallet rätt från början). Resultatet är andelen planerad produktionstid som producerade säljbara produkter i avsedd hastighet.
De multipliceras i stället för att beräknas som ett genomsnitt, vilket är anledningen till att siffran ser sträng ut — 90 % på varje ger 73 % totalt. Den strängheten är den användbara delen. Tre tolerabla förluster byggs ihop till en otolerabel, och matematiken visar det på ett sätt som tre separata procentsatser aldrig gör.
Det enskilda talet är nästan helt meningslöst i sig självt. Det som verkligen ger värde är uppdelningen: tillgänglighetsförluster vid underhåll och omställningar, prestandaförluster vid kortare stopp och låg hastighet, samt kvalitetsförluster vid processförmåga. Det handlar om tre helt olika projekt, och förhållandet visar vilket av dem du ställs inför.
Det försämras kraftigt när det används som mål. Planerad ställtid blåses upp, utrustning körs bortom vad processen klarar, omarbetning räknas som godkänt — allt detta höjer siffran och inget av det förbättrar något. Det är ett diagnostiskt verktyg. Behandlat som en KPI blir det en fiktion, och att jämföra det mellan maskiner eller anläggningar var aldrig giltigt från början.
