Ett styrdiagram ställer ett mätvärde över tid mot gränser beräknade utifrån processens eget beteende, vilket skiljer den variation som en stabil process alltid uppvisar från en signal om att något faktiskt har förändrats.
Den distinktionen är hela syftet. Utan den reagerar teamen på varje rörelse, och att reagera på normal variation gör processerna sämre — att justera en stabil process som svar på brus tillför variation i stället för att ta bort den. Styrgränser kommer från data, inte från specifikationen; att förväxla de två är det vanligaste felet, och en process kan ligga bekvämt inom specifikationen samtidigt som den är helt utom kontroll.
Vilket diagram man använder beror på data: Medelvärdes- och spridningsdiagram (X-bar och R) för mätvärden i undergrupper, individ- och glidande spridningsdiagram för enskilda avläsningar, p- och c-diagram för antal. Felaktigt val ger gränser som helt enkelt är felaktiga.
Diagram skrivs ut, anslås och läses aldrig mer, vilket är det tysta misslyckandet — ett diagram ingen läser är bara dekoration. Det andra felet är att beräkna om gränserna efter varje skift, vilket garanterar att diagrammet aldrig kan visa en förändring.
