Ett Pareto-diagram rangordnar orsaker efter deras bidrag och ritar upp dem i fallande ordning, vanligtvis med en kumulativ linje. Det vilar på observationen att en liten andel av orsakerna står för det mesta av en effekt — ofta citerat som 80/20, även om det faktiska förhållandet varierar och inte spelar någon roll.
Vad det avgör är var man ska börja. Ställd inför tjugo problem och kapacitet för tre, förvandlar diagrammet ett argument om prioriteringar till ett aritmetiskt sådant. Det är det största värdet: inte insikten, utan slutet på debatten.
Valet av enhet avgör svaret. Rangordning av fel efter antal respektive kostnad ger ofta olika ordning, och kategorin "vanlig men billig" är ett klassiskt sätt att tillbringa ett år med fel problem. Rangordna efter vad organisationen faktiskt bryr sig om.
Det andra misslyckandet är att behandla den långa svansen som brus. Ett Pareto återspeglar perioden det ritades från; en liten kategori som växer kommer inte att se viktig ut nu, men kommer att bli nästa diagrams första stapel.
