Kanban är en signalmekanism som reglerar arbete genom att begränsa hur mycket som får vara igång samtidigt. Ordet betyder skylt; signalen kan vara ett kort, en behållare, en tom yta eller en kolumn.
Dess definierande egenskap är att arbetet rör sig när det mottagande steget signalerar kapacitet, inte när det sändande steget blir klart. Vid tryck (push) producerar varje steg i sin egen takt och arbetet hopar sig där nästa steg är långsammare. Vid sug (pull) kan den ackumuleringen inte ske, eftersom ingenting signalerar för produktion till en full kö.
Gränsen för pågående arbete (WIP-gränsen) är mekanismen, inte en riktlinje. När en kolumn är full kommer inget nytt in förrän något lämnar, vilket tvingar uppmärksamheten till flaskhalsen i stället för att låta den gömma sig bakom en växande kö. Team som är vana vid att starta arbete fritt upplever detta som ett hinder, och den instinktiva reaktionen — att höja gränsen — tar bort den enda delen som faktiskt gjorde något.
Ursprungligen tillverkning, men principen kan överföras direkt till alla köprocesser: supportärenden, skadeanmälningar, rekrytering, mjukvaruleverans. En tavla som visar femtio pågående objekt och inte upprätthåller några gränser är en statusvisning, inte ett Kanban-system.
